- Kvinnors gestalter och erfarenheter återkommer i mina verk. Världen tränger sig på, och det är särskilt kvinnornas villkor som griper tag i mig. Flickor och kvinnor utsätts för våld, förnedras och förtrycks. Kvinnors arbete osynliggörs. Oavsett land och kultur bär många kvinnor samma slags börda. Vi kvinnor är också dem som främst för det textila arvet vidare. I mitt konstnärliga skapande finns gemensamma nämnare mellan motiv och material.

Karin Amnå-Lindberg är född i Karlskoga, uppvuxen i Ludvika och sedan många år verksam i Gävle. Hon arbetar med textilkonst, de senaste tjugo åren med lin som material.

Värnlösa och sköra kroppar, formade i lin, träder fram i det gamla järnverkets dunkel. Karin Amnå-Lindberg skapar ett - på ytan - brutalt möte mellan spröda flickgestalter och den hårda miljön som en gång var männens arbetsplats och som i sig har starka maskulina uttryck.

- Flickorna sluter sig i en ring och ger varandra kraft. De visar ett trots - förmedlar både skönhet och styrka. Det finns värdighet i deras närvaro. Också förr var kvinnors verk viktiga i järnverket - kvinnor hade sytt linskjortorna som männen bar och kvinnors vardagsbragder gav förutsättningar för männens arbete.

Verket "Elegi", sorgesång, visar stycken av liv, där svärtan i livet kontrasteras av pulserande röda EKG-kurvor som bekräftar att livet fortgår. Även här ser konstnären samband med järnverket. Det var inte bara sot och möda, ljuset fanns i vitglödande järn, i försörjning och i framtidstro.

Dialogen mellan svärta och ljus är väsentlig i Karin Amnå-Lindbergs verk. Linets ömsom grova, ömsom blanka uttryck kommer väl till pass. Även dystra erfarenheter kan ta gestalt i ljusa uttryck. Många av hennes verk finns i kyrkor, bland annat har hon gjort kåpan och mitran som bärs av biskopen i Stockholm. När vävstolen inte räcker till för Karin Amnå-Lindbergs konstnärliga uttryck tar det skulpturala vid.